Tekniskt sett så kvittar det helt hur du beter dig. Hur man än vänder på det så slutar det ändå med att man är ensam kvar, sårad. Vare sig det är någon annan eller man själv som fittat till det så har det hänt. Det spelar det längre någon roll, jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll. Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd. Jag undrar hur man lär sig när det är dags att låta världen vinna?

To leap and hope for your wings to work. Mycket i min hjärna nu. Alldeles för mycket, det går jävligt fel.

I’ve loved you from the first time I saw you. I think I was twelve. It took me three years to pluck up the courage to speak to you. And I was so scared of the way I felt. You know, loving a girl. I learned how to become a sarcastic bitch to make it feel normal. I screwed guys to make it go away, but it didn’t work. When we got together, it scared the shit out of me, because you were the one person who could ruin my life. I pushed you away. I made you think things were your fault. But. Really I was just terrified of the pain. I screwed that girl Sophia, to kind of spite you for having that hold on my. And I’m a total fucking coward because… (takes tickets out of bag) I got these. These tickets to go for us three months ago. But. But I couldn’t stand…I didn’t want to be a slave to the way I feel about you. Can you understand? You were trying to punish me back and it’s hard. It’s so horrible. Because. Really. I’d die for you. I love you. I love you so much it’s killing me.

När man inte längre vet vad man ska säga eller göra har man två val. Antingen så tar man tag i sitt liv eller så stannar man kvar och tappar greppet. Jag vet inte vilken väg jag har gått. Jag vet att jag gick vidare men egentligen var det nog bara verkligheten som varvade mig medan jag stod still. Det är kanske ingen viktig fråga, vilket beslut man tog. Att fokusera på är nog mer vilket beslut man ska ta. Hur mycket kan man förlåta och kan man någonsin förlåta sig själv? Kanske är det så att det finns en enda sak som min pappa faktiskt har rätt i, och kommer jag ta reda på det?

Sagor för barnen som är som du. Det är en lördag som är totalt jävla deprimerande och ångestladdad. Det finns ingen sensmoral i denna berättelsen, alls. Varken du, jag eller dom lär sig av våra misstag. Någonsin. Men när väntan tar slut, då allt blir till vardag, kommer det vara samma sak som förr eller kommer det bli tråkigt? Kommer jag kunna sova om nätterna eller ska mina mardrömmar fortsätta tills jag går mot alla mina principer? Det är många frågor utan svar och någonstans gick det fel. Det är bara till att hitta var. Kan vara lättare sagt än gjort. Vinden som blåser bort allt det där, festen i källaren hörs dämpat bara inne på toaletten. Ett pistolskott på gatan, fast det var nog bara en av ballongerna som är upphängda i häcken utanför som gav upp. Är det feber eller bara mer ångest? När kroppen slutar fungera är det kanske dax att ändra på något. Fast så ska jag ju måla och älska hela modevärlden. På håll, såklart.

Toppar och dalar, jag gav dig mitt hjärta, bara rakt ut, hmm det är min dåliga vana. För det blir så ibland, jag vet det tar tid och jag tror jag vet vad vi gjorde för fel, passionerat men okontrollerat, ha, idioter. Och jag vill bara känna hur det känns tänka tillbaka bara minnas vår sekvens. Våra stunder vi hade, tankar idéer din lukt i din nacke, pussar och skratten. Det kommer funka, måste funka nånstans där så finns vår plats. Den enda personen som tagit upp min tankekraft 24/7.. Och jag trodde jag borde va trygg vi gör det tillsammans och hon har min rygg. Oh shit vad jag älskar dig trots att jag knappt visste vad dom orden betydde. Och det vet jag typ inte ens idag det gick för fort, vi vände blad från ett sånt förhållande tar det lång tid att tända av.